Det är inte helt lätt att beskriva Christina Olivecronas
bildvärld, för just där i skärningspunkten när orden tar slut
börjar hennes måleri. Med en exakt färgkänsla och skenbar
enkelhet gestaltar hon världar, där den inre och yttre verkligheten får flyta samman. Vi befinner oss någonstans mellan dröm och verklighet utan linjär tid, där landskapen
känns välbekanta och främmande på samma gång.
I landskapen bor människor och människor är landskap, sina egna boningar, ensamma och oåterkalleligt sammanflätade i livets väv. Man behöver inte förstå hennes bildvärld för att övertygas. Här finns all den motsägelsefullhet det innebär att vara människa. Sen kan orden börja igen.